Hålla käft och ta diktamen

Jag pratade med en kompis om frågor folk ställer om den kreativa processen. Vi var överens om att den värsta frågan var "Var får du dina idéer ifrån?", eller systerformuleringen "Hur kommer du på allting?". Jag har alltid avskytt den frågan eftersom det känns som om den förutsätter att jag på något sätt går och hämtar idéer. Du vet, i  de hemliga katakomberna under Stadsbiblioteket, där författare och konstnärer visar upp sitt medlemskort och så får de komma in och bläddra i arkivskåpen. Eller som något slags fjärilsjakt: tropikhatten på och håven i högsta hugg, förmodligen handskar också för att slippa bli biten och stucken av de mer motsträviga idéerna. Eller kanske är det som att gå runt iförd rökrock och fez i sitt bibliotek, du vet det där biblioteket i tornrummet, och smeka sina halvfranska band och liksom tänka efter riktigt noga tills det som ur Professor Balthazars maskin kommer en liten, lysande droppe som likt en kromosom kan nystas ut till en jättelång DNA-sträng och vips! Generationsroman. I de sena tonåren bestämde jag mig för att jag ville skriva på allvar. Skrivkrampen kom som ett brev på posten. Jag hade inga problem att skriva i gemensamma projekt (kollaboration är en helt annan sorts process) och kunde producera enorma mängder lajv- och rollspelsrelaterad fiktion. Men det kändes omöjligt att göra något på egen hand. Det var det här med att man måste komma på något att skriva om. Jag var ett tag övertygad om att jag var helt oförmögen att komma på en egen, originell idé.  Hur alla andra gjorde kunde jag inte förstå.

Det tog flera år innan jag fattade att jag inte skulle sitta och försöka komma på saker. Allting fanns ju redan där. Det var inte fråga om ett arbete för att skapa, det var frågan om att lyssna. Hålla klaffen och ta diktamen från hjärnan. Skriva och skriva och skriva, och förhoppningsvis händer det någonting. Den delen av en som desperat försöker komma på saker, som är lite som en högljudd tant i knytblus som kommer in och försöker strukturera upp ett partaj (16.00 är det fiskdamm! 16.15 fruktstund! Mellan 16.30-16.45 fri lek!) , hon ska bara buntas ihop och förses med munkavel. Så blir det lite arbetsro.  Knytblustanten kan få komma fram igen till omskrivningar och revision.

Så, svaret på "hur kommer du på allting?" blir ju "jag skriver och lyssnar". Fast det är ju inte heller hela sanningen, men det är den enda vettiga kortversionen jag kan komma på. Den längre versionen är lastad med metaforer om uppkoppling och dinosaurieskelett och att tomta runt i sitt inre landskap. Kontentan är att allting finns där redan. Hjärnan sköter det så fint. Det gäller bara att få tyst på knytblustanten så att kalaset kan pågå ifred.